Leder

Höfter

Höftledsdyspasi är en relativt vanlig åkomma och förekommer hos alla raser. Kortfattat innebär det en felaktig utveckling av höften där man genom röntgen mäter hur väl höftkulans passform är gentemot höftskålen, men sedan år 2000 utgår man även från Norbergs vinkel som mäter vinkelgraden från höftkulans centrum till kanten av höftskålen. Den graderas efter följande skala:

A - Normala höftleder

B - Ej dysplasi

C - Lindrig dysplasi

D - Måttlig dysplasi

E - Höggradig dysplasi

Grad A och B är fria höfter, från C räknar man att hunden har höftledsdysplasi av olika grader, men hur graden av dysplasi påverkar hunden varierar och kan inte avgöras utifrån graderingen.

Skelettet är en aktiv vävnad som byggs upp av en mineralfas och en organisk fas. Mineralfasen i ben består främst av kalcium och fosfor. Under valpens tillväxtperiod sker nybildning av ben. Under benbildningen fälls kalciumkristaller ut runt kollagen, runt dessa bildas ben. Osteoblasterna (vilka bildar kollagenet) förändras till osteocyter (vilka resorberar ben). Det råder (bör råda) en jämvikt mellan resorbering och uppbyggnad av ben.

Under tillväxtperioden bildas ben samtidigt som annat resorberas. Efter perioden råden jämvikt mellan nedbrytning och uppbyggnad. Skelettsjukdomar drabbar vanligast hundar under den period då de växer fortast.

Bland de staffar som har röntgats fram till 2012 är 41% friröntgade, 35% har C-höfter, 12% har D och 1,5% har E. Hundar kan inte prata med ord och ibland är det svårt för ägare att avgöra om hunden har ont. Det är omöjligt att utifrån en röntgenbild avgöra om hunden har ont, hunden lider inte av höftledsgraden i sig utan av de följder det oftast innebär med dysplasin. En hund med normala höftleder kan ha smärta, liksom en hund med höggradig dysplasi inte behöver ha ont, men man kan utifrån graderingen dra vissa slutsatser om sannorikheten att hunden har eller kommer att få problem och lidande.

Enligt SSBTK:s Hälsoenkät som gjordes 2010 frågades ägare om deras hundar med olika höftledsgrader hade eller hade haft ont eller visat tecken på smärta. Enligt dessa svar hade ingen hund som var friröntgad haft ont, vid C-höfter uppgavs 8% (8/95) ha upplevs smärta, vid D-höfter uppgavs 39% (10/26) ha upplevt smärta och vid E-höfter hela 76% (3/4 hundar).

Eftersom en gradering inte i sig visar om hunden upplever smärta eller inte; misstänker man att hunden har ont ska man alltid uppsöka veterinär.

Förändringar i höften

Höftledsdysplasi ger för eller senare upphov till förslitning av brosket i höftleden, vilket även leder till benpålagringar som kan urskiljas genom röntgen. Det finns inget säkert samband mellan pålagringar och smärta. Äldre hundar som visar symtom från höftlederna brukar ha benpålagringar även om de inte har höftledsdysplasi. En hund som har höftledsdysplasi behöver inte utveckla några benpålagringar, men i de fall man kan urskilja pålagringar graderas det enligt:

LBP = lindriga benpålagringar

MBP = måttliga benpålagringar

KBP = kraftiga benpålagringar

DUPLEX = båda sidor

Armbågsdysplasi - ED

Armbågsdysplasi innebär en onormal förslitning av ledbrosket i armbågarna och påvisas genom röntgen där man kan urskilja benpålagringar till följd av förslitningen.

AD graderas enligt skalan:

UA, grad 0 - Inga påvisbara förändringar

Lbp grad 1 - Lindriga benpålagringar

Mbp, grad 2 - Måttliga benpålagringar

Kbp,grad 3 - Kraftiga benpålagringar

Precis som vid HD finns det samband mellan armbågsdysplasi och smärta, men det går inte heller vad gäller armbågarna att avgöra om en hund som har pålagringar har smärta. Ofta visar hundar med kraftiga eller måttliga pålagringar stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.

2012 hade 26% av alla staffar som har röntgats någon grad av armbågsartros. Enligt SSBTKs Hälsoenkät 2010 angav ägarna att 10% (5/49) av de staffar med grad 1 upplever smärta, 69% (11/16) hade smärta vid grad 2 och 100% (1/1) vid grad 3.

Snögrisens Galaxy Express - HD A

Röntgenbild okänd hund - HD E

Anledningar till dysplasi

En hund kan utveckla höftledsdysplasi både av ärftliga faktorer och av miljön. Arvet och generna är den största och vanligaste orsaken till höftledsdysplasi men påverkas även i hög grad av miljö och felaktig utfodring. Lite förenklat kan man säga att en hund kan ha en genetisk förutsättning för att utveckla höftledsdysplasi, och miljömässiga förhållanden bidrar till utvecklingen av dysplasin.

Felaktig kost kost under valpperioden, där nödvändiga näringsämnen för att bygga de olika delarna av lederna saknas eller är felaktiga, kan vara en bidragande faktor till utvecklingen av dysplasi. Även fodrets sammansättning påverkar ledutvecklingen.  Kalcium och fosfor förhållandena ska vara minst 1:1 och 2:1. Man har kunnat visa att unga valpar absorberar så gott som allt kalcium som den får i kosten och först vid 7 månader kan reglera upptaget.

En ung hund som belastar lederna genom för hård motion, övervikt eller annat som påfrestar lederna innan dessa är färdigutvecklade löper också en stor risk att utveckla höftledsdysplasi. För högt energiintag under tillväxtperioden (eg. överutfodring) spelar också en väldigt stor roll. Därför är det viktigt att valpen får en näringsriktig kost, att den hålls i bra vikt och att man inte utsätter den för för hög anstränging innan den är färdigväxt. Man vet också att tidig kastration av hanhundar innebär en dubbelt så hög risk att hunden utvecklar HD.

Forskning har även visat att kasta pinnar eller bollar under uppväxten ökar risken för utvecklingen av HD med 2,4 gånger

Snögrisens Galaxy Express - ED 0

Anledningar

Armbågsdysplasi liksom HD kan bero på arv och/eller miljö. Liksom vad gäller för HD så är arvet den vanligaste faktorn till armbågens utveckling, och en hunds gener spelar stor roll för om hunden kommer att utveckla dysplasin. Ofta utvecklas det tillsammans med genetiska faktorer genom felaktig näringssammansättning i kosten, övervikt, felaktig belastning och felaktig motion där hunden belastar armbågarna innan de är färdigutvecklade eller en skada.

Forskning visar att hundar som får springa efter pinnar eller bollar har 3,2 gånger högre risk att drabbas av armbågsdysplasi

Tänk på att en staffe ofta lägger mest tyngd framtill och att de gärna leker ganska vilt och ryckigt vilket lätt kan ge en skada innan de är färdigutvecklade!