Minnen av min käraste vän

Var börjar man, Albin? Det ryms så många minnen i mitt hjärta, så många stunder vi haft och som ryms under 15 år. Du är en del av mig och kommer alltid att vara det, jag kommer aldrig att släppa ett enda minne ur mitt hjärta.

Jag kommer ihåg hur jag ringde till SKKs valpförmedling som man gjorde på den tiden. Antalet kennlar var få, och de som hade valpar var ännu mindre, men jag tag på Hans i Göteborg som dessutom hade en kull valpar hemma. Vi skulle "bara åka upp och titta", jag och pappa, för att träffa rasen och valparna. Efter att ha pratat lite med Hans, fått se bilder på pappan Nasse (Midnights Lady Killer) och efter att din mamma Molly tagit tag i min hand och "dragit" mig mot valphagen för att stolt visa upp sina valpar, så var det ju klart att du skulle med mig hem om några veckor. Att jag skulle ha en hane visste jag sedan innan, och din enda kullbror var redan tingad, men hade jag fått välja själv hade det ändå blivit du, min fina vita lilla gris, den enda "helvita" valpen i kullen där de andra var pied. Du fick ditt namn av ett missförstånd Albin. När Hans frågade om du skulle fortsätta heta Albin, tänkte jag att du kan väl  få heta det i stamtavlan. När jag senare ringde och sa ett namn jag kommit på, så utbrast han "Nehedu, nu har jag kallat honom Albin i 6 veckor och han lyssnar på det, så nu heter han Albin!" Så det var bara att köpa. Jag minns att jag tyckte att Albin var ett hemskt gubbnamn just då, men det växte så snabbt in i mitt hjärta och Albin är verkligen det vackraste namn som finns.

Tre veckor senare var du bara min. Jag kommer ihåg första gången du gick över vårt köksgolv och min mammas min när du kom gåendes som en vit griskulting, hur du kastade dig över kattmaten, hur man mjukade upp din mat i filmjölk innan du fick den... Jag minns att jag hade bäddat ut en liten bäddsoffa där vi skulle sova första tiden, tills du var stor nog att hoppa upp och ner ur sängen. Jag kommer ihåg att du somnade bredvid mig och jag vaknade med 3 stycken kissefläckar runt oss på golvet. Senare när du var äldre stoppade du grisöron mellan kuddarna för att mjuka upp dem. Du lärde dig snabbt hoppa upp i sängen - om man hoppade upp på mina LP-skivor som stod i en back vid fotändan var det inga problem varken upp eller ner. Jag kommer ihåg varje natt du skulle somna på min mage - du kröp alltid upp på mig när du ville sova.

​​Du var lite mörkrädd som valp, och jag kommer ihåg hur jag fick ta med mig ficklampan när du skulle kissa i trädgården på kvällarna så du kunde gå där jag lös. ​​

Jag hade hittat en lista på socialiserings- och miljöövningar, som skulle göras innan du var 1 år, för att du skulle bli ordentligt socialiserad. Jag kommer ihåg hur jag sprang omkring och bockade av min lista med dig, letade gubbar i hatt, gubbar med skägg, folk i solglasögon, folk med paraply... när du fyllde 1 år hade jag ännu inte lyckats bocka av "gubbe med skägg och hatt" samtidigt, och var helt säker på att "nu har jag förstört min hund". ​​​

Jag kommer ihåg våra första små rundor, när vi gick över bron, till "dodistanten" varje dag. Det var också genom henne som vi började med klickerträning. Vi stannade där hos Agneta som hade en hundmatsbutik, och du fick alltid antingen riktigt stinkande vom eller doggeronies, snusade lite rundor och kom sedan och kurade ihop dig i mitt knä för att sova en halvtimme innan promenaden fortsatte ner under det som skulle komma att bli "vår" å. Den ån ska jag när jag klarar det även sprida din aska vid, din absoluta favoritplats i världen.

Jag kommer ihåg hur vi alltid gick längs ån i alla väder och årstider, hur du älskade att hämta sten från bottnen och samla dem på grusvägen i en blöt hög. Det var det bästa du visste. Du bröt två tänder på grund av de stenarna och det blev dyrt för matte att fixa dina gaddar, men så mycket du älskade denna syssla tror jag du tyckte det var värt det.​​ ​Jag kommer ihåg hur vi brukade hälsa på Lise och Rocky, och hur gamle Rockan visade dig både hur man tiggde godis. Jag kommer ihåg hur du satt med mig när det var skräckfilm på TV och hur höll mig sällskap varje natt i väntan på Kvinnofängelset. Dina valpfisar kommer jag heller aldrig att glömma, lille Albin.

Du hade en klumpig matte. Jag minns att vi lekte med en kamptrasa och jag råkade slänga den rakt i ögat på dig, lille gubben. Du fick en näthinneinflammation och fick droppar, men det tog ett bra tag innan du vågade leka med kamptrasor igen. När du äntligen vågade, så lyckades din klumpiga matte göra om exakt samma sak igen. En annan gång råkade jag trampa dig på tassen så du fick benhinneinflammation. Stackars lille valp, jag tror du förstod att det inte var meningen ändå. ​Jag kommer ihåg hur alla man mötte kommenterade att du såg ut som en liten gris, förutom min morfar som tyckte du var mer lik en säl.

Jag kommer ihåg hur grannpojken kom och lekte med dig varje dag, och jag kommer ihåg hur du älskade att bli jagad - apportering var absolut inget för dig Albin, jagad skulle du bli, och det var så uppenbart hur intelligent du var när du aldrig testade att finta mig på samma sätt två gånger om jag fick tag på dig och leksaken, utan då testade du andra sätt.

Jag minns hur du brukade försöka hämta diverse roliga saker till mitt rum. En gång kom du med mammas plånbok och en annan gång började du försöka släpa in en papp-back öl. Mamma skällde ut mig för att hon trodde att jag lärt dig hämta de sakerna. En annan gång sprang du upp i min säng med en halv köttfärslimpa du snott från köket.

Skor älskade du. Som valp lät mina syskon dig leka med skor, både av fötterna och på fötterna. På grund av denna miss var det många skor som försvann för oss. Du slutade tugga om dem med tiden, men alla våra valpköpare kommer nog ihåg att Albin gick iväg med deras skor för att gömma dem.​​​​

Jag kommer ihåg hur du älskade pipleksaker - när du blev äldre var de dödade på ett par sekunder. Den enda som höll ordentligt var "mördarsniglen" - en lek som vi lekte tillsammans med en pip-snigel. Våra mördarsnigel-lekar kommer jag alltid att tänka varmt på. Jag minns hur du älskade att springa som en tok runt vår sommarstuga på Sturkö varje år, och hur du älskade att springa genom vattenspridaren i pappas trädgård.​​

Jag minns din första jul hemma hos mormor, att du sprang och mötte jultomten när han ringde på och slet av honom skägget! Du älskade alltid tomten.

Jag kommer ihåg hur underbar du var mot allt och alla. Jag kunde lita på dig till 100% både med hundar och andra djur. Våra katter var du jätteglad i - du till och med tog efter dem ett tag när de strök sig mot oss, och när våra tam-råttor fick ungar lät du dem använda dig som klätterställning och gunga i din svans. Du lekte med vår kanin som valp. Grodor och igelkottar var helt normalt för dig och du kunde inte bry dig mindre. Det enda du kunde sträcka dig till ibland var när fåglar landat på en gräsplan: du tog ett hopp framåt mot dem och gruffade till, bara för att du tyckte det var så skoj när de flög iväg. Med dig behövde jag aldrig känna mig orolig.​​​​​

Jag kommer ihåg vår valpkurs, vi missade första gången, och när alla valpar efter kursen skulle få leka fritt, kände de övriga valparna redan varann. Du gick så fint ner i lekställning med rumpan upp och viftade på svansen, du försökte hänga på de andra när de sprang omkring, men de andra valparna mobbade ut dig och du fick inte vara med. Du såg så olyckligt ensam ut, men fick syn på mig och sprang jätteglad till mig för att leka resten av tiden. Vid nästa valpträff var Ida där, en liten dalmatiner-tik som var två veckor äldre än dig, och ni blev så glada i varann vid första ögonkastet, och därefter lekte ni efter varje kurstillfälle. 

Jag kommer ihåg natt-orienteringen i 9:an, när vi skulle ut och ränna i skogen i mörker och leta kontroller. Det skulle ta en kvart så det var klart att du skulle hänga med, lille valpen. Men vår grupp gick vilse och vi hittade inte tillbaka förrän efter två timmar. Du frös och myggen var hemska, så jag virade in dig i min jacka och bar dig hela vägen.

Jag kommer ihåg när jag skulle till gymnasieskolan jag gick på, och vi missade sista tåget på natten. Det var mitt i vintern och du och jag fick sitta och vänta på mina föräldrar till klockan 4 på morgonen, och hade bara en liten bit kexchoklad att dela. Så fint du väntade med mig, och hur fint det kändes att slippa vänta själv. Jag hade inte mycket till betyg från den skolan, men den valbara kursen "Hundkurs" som du och jag gick tillsammans fick vi högsta betyg i.

​​​​Du var så populär bland alla, och även om du var MIN hund var du verkligen en stor del av familjen och min bekantskapskrets - jag kunde vakna på gymnasieskolan av att du var borta ur rummet då någon skolkompis hade haft ett sug efter att gå ut på en långtur med dig, min syster berättade att hon brukat släppa ut dig genom fönstret om nätterna, för att tillsammans med dig gå till en hästhage några kilometer bort, för att ha lite natt-agility vid hästhindren med dig, för att när ni kom hem knuffa upp dig genom fönstret igen. Två av mina systrar tog med dig ut för att spåra upp min äldsta lillasyster och spionera på henne. Jag kommer ihåg hur min farfar hämtade dig varje dag när jag var i skolan, för att gå med dig och ha sällskap, och ställa sig och grädda pannkakor med sylt och grädde åt dig. Jag kommer ihåg hur man kunde bli stannad av pensionärsgäng med rullatorer som utropat "Men titta, där är ju Albin!" och promt skulle hälsa och sticka till dig en godisbit. Känd och älskad var du bland Olofströms pensionärer. Jag kommer ihåg hur glad du var i min mamma, hur du alltid skulle rota igenom hennes ICA-kasse när hon handlat, för att du visste att hon hade köpt något till dig. Hur du älskade att hänga med på hennes och Evas långrundor när de skulle motionera. Jag glömmer aldrig hur otroligt glad du var i min pappa, och började "tuta" så fort han kom, och hur du älskade att springa omkring på fältet på andra sidan av "vår" å med honom, helst runt maj då det var översvämmat av blåsklara maskrosor - du sprang med full fart genom dem så att fröna flög!

Min syster brukade ta dig med på rollerblade-turer, och en gammal dam från Skåne hade råkat se er när hon åkt förbi i sin bil. Hon hade inte kunnat sluta tänka på dig (staffar var mycket ovanligare på den tiden) och några veckor senare hade hon åkt tillbaka till Olofström och börjat knacka dörr i det område hon sett dig, för att leta reda på vart den vita Staffen bodde, och på så sätt till slut hittat hem till oss, där hon berättade att hon hade haft en staffe för flera år sedan, som hon praktiskt taget åkt jorden runt med, och saknade staffarna nu när hennes vovve var borta. Hon frågade med tårar i ögonen om hon inte kunde få leka med dig, Albin, och två timmars lek i trädgården fick ni bägge två.

Jag kommer ihåg alla tonårsförälskelser som brustit och du tröstat mig igenom.Jag kommer ihåg hur du alltid skulle sova hos mig, på min arm och under täcket. Jag känner än hur du bufflar upp täcket vid huvudändan för att komma in under. Jag kommer ihåg alla morgnar som du väckt mig genom att ställa dig på mina armar och tvångspussa mig i ansiktet över näsan och munnen tills man vaknat av syrebrist, och du lagt av en rap rakt i ansiktet när man öppnat ögonen.Jag kommer ihåg alla kvällar och nätter du hängt med mig ut, när vi suttit och grillat vid skidbacken eller bara suttit med någon tonårskompis i någon backe.

Jag kommer ihåg hur du under din unghundsperiod skulle humpa på precis allt och alla. Så fort man fick besök skulle du humpa på deras ben, så fort man besökte någon hemma hos dem sprang du direkt till deras sovrum för att humpa på deras huvudkuddar, eller soff-kuddar om sovrummet var stängt. Det var skönt att det växte bort. ​​​​ ​​

Jag minns när min mor passat dig någon vecka när jag gick på gymnasiet, och hon ringde och sa "Nu får du hämta din konstiga hund. Han ligger och sover till middagstid, och fiser och snarkar hela nätterna så man inte kan sova."

Jag minns hur du så otroligt försiktigt försökte plocka bort min piercing i läppen med framtänderna, för du trodde det var något som inte skulle vara där.

​Jag kommer ihåg när vi genomförde MH, hur fint du tog dig igenom banan utan några extrema reaktioner på något håll och utan kvarvarande rädsla, enligt mig det bästa MH:t för dagen under staffe-MH:t, och hur otroligt stolt jag var över dig.

Jag kommer ihåg alla kurser vi gick på Brukshundklubben tillsammans. Hur ledaren ofta "försvann" när han tittade på dig, och till sist utbrast "Jag kan bara inte komma över hur vänliga och intelligenta ögon han har!" Det värme så gott. Jag kommer också ihåg en gång när vi precis hoppat ur bilen på parkeringen vid klubben, och en schnauzer av det större formatet hoppade rakt från bagageutrymmet på sin bil och satte sig i nacken på dig, hur du morrade till, skakade av dig honom och ställde dig bakom mig, lät mig ta fighten. Och jag minns ledaren säga "Du anar inte vilken reklam för rasen Albin precis gjorde." Det var så många gånger du gjorde mig så otroligt stolt Albin. 

Jag glömmer aldrig vår första utställning i Lomma, där vi efter ringträningskurs testade att entra ringen för första gången. Ringträningen var inga problem, men på utställningsdagen vägrade du att stå i ringen - den stackars domaren fick bedöma dig liggandes. När vi skulle springa runt i en cirkel vägrade du röra dig, förutom en gång då du försökte fly ut från ringen istället. Vi fick ändå en 1:a, men det dröjde en hel del år innan jag ville in i ringen igen, då var du inte minsta ring-rädd, och fick en 1:a med HP och BIR, och några år senare testade vi officiellt och du fick en 1:a i Veteranklass. Vi kunde klara allt, du och jag, bara vi ville.

Jag kommer ihåg hur duktig du var på Tävlingslydnadskursen. Hur du var så duktig på alla moment och hur roligt du tyckte allt var, utom linförigheten. Jag minns hur du bluffade att du hade ont i benet, och började halta ordentligt, VARJE GÅNG just linförighet skulle genomföras. Men du klarade allt galant, och vi startade LK1 någon helg därefter. Jag fick säga till domaren att ignorera ifall du haltade vid linförigheten, för att du var en fake:are. Vi startade under hällande ösregn, superkallt och gegga upp till vaderna. Lagom road var du över sceneriet, och vägrade ligga i geggan, vägrade sätta sig i regnet och efter hoppet sprang du vidare mot parkeringen för att en bil kom körandes, som du antagligen trodde var pappa. Men vi fick lika många 10:or som vi fick 0:or. Det blev aldrig någon mer tävling, vilket jag ångrar. Vi skulle startat igen och övat i lite olika väder. Jag minns när du satte av efter ett rådjur som hoppat fram några meter ifrån dig. Jag tänkte att "nu får jag aldrig se han igen, han kommer följa efter i kilometers", ropade på dig allt från Hit, Kom, Stanna! Så kom jag för mig att ropa STÅÅÅÅÅÅÅ, som vi använt på tävlingslydnaden för ställande under gång, och nog stannade du tvärt.

Jag kommer ihåg hur mycket du hatade regn och kyla. Du skyndade dig att kissa och bajsa, för att sedan börja halta ordentligt ända tills man vände och gick hemåt. Då försvann haltandet på något magiskt sätt.

Jag kommer ihåg hur jag och min far åkte runt i skogarna med dig för att lägga spår. Du tyckte det var superskoj, men oj så många pinnar vi slarvat bort i skogarna runt Olofström. Till sist tog du dock varenda pinne på ett spår vi lagt både över väg, olika terränger, en liten bäck och med 90 gradersvinklar. Du var så duktig.

Jag minns en gång när jag var på punk-spelning som tonåring och pappa skulle hämta mig. Plötsligt hörde jag folk prata "det går en gubbe där utanför med en hund som ser ut som en gris", och jag tyckte det var så pinsamt att pappa var tvungen att "visa sig" där. ​​

Jag kommer ihåg hur du älskade att åka bil! Ibland när man hade varit ute väntade du precis vid dörren, och när man öppnade tog du ilfart ut i trapphuset för att stånga upp portuppgångsdörren med ditt huvud och springa ut på parkeringen till första bästa bil. Jag minns hur porten en gång var låst, och du moloket vände och gick in igen. Eller hur du försökte "rymma" under ösregn - direkt efter att du stångat upp portdörren satte du dig gnällande och ville in igen. Jag kommer ihåg hur det en gång vid ån kom en bil i låg fart som du satte efter. Du var lös och började springa efter, och direkt när föraren hoppat ut ur sin bil var du framme och hoppade in och satte dig. Jag kan föreställa mig vad han tänkte när en liten "kamphund" kommer och sätter sig på förarsidan i hans bil.​​​​​​

Jag minns att min syster passade dig under sin graviditet när jag var i skolan, eller så passade du kanske henne. Du fanns hos mig när jag väntade min dotter, som ett stöd och en vän. Du var så försiktig med Natalia och du hjälpte till att passa henne. När hon satt i babysitter med babygym framför sig och blev ledsen för att hon inte lyckades få igång det gick du fram och buffade på det så det rörde sig och hon blev glad igen. Under hela hennes uppväxt var du där och tröstade henne, lekte med henne, lät henne klättra på dig... hon lärde sig att gå emot dig och du lät henne måla dig rosa, gul och grön med tuschpennor.

Jag minns en vinter då du lekte i snön och min far utbrast "Han ser ju ut som en snögris!" Och därigenom fick min kennel sitt namn. Det var också på grund av dig jag ville föda upp - jag ville skapa staffar utifrån dig som mall, med din mentalitet och din otroliga hälsa. ​​

När Tekla flyttade hem till oss som 12-veckors valp tog du henne genast under dina trygga vingar. Jag skulle lära Tekla att hålla koll på vart vi gick istället för tvärtom, så hon gick alltid lös som valp. Jag minns att hon vid en promenad vägrade gå för att testa om jag skulle hämta henne, men jag fortsatte gå. Du började titta oroligt bakom dig på valpen, titta på mig som för att fråga om vi verkligen skulle lämna henne där. Mitt och Teklas tålamod var lika stort, så hon blev sittandes där hon var. Du vägrade lämna den lille valpen, som du trodde jag skulle göra, vände tillbaka till henne och bar henne hela vägen hem i nackskinnet. ​

Jag minns hur du några dagar efter Teklas hemkomst skrämde slag ur mig när du kom in i vardagsrummet full av röd vätska runt mun, hals och ben. "Shit, han har ätit upp Tekla!" var min första tanke innan jag kom på att det var karamellfärg som Natalia målat dig med. ​​​​När Vega kom in i vår familj var du exakt lika fin mot henne som du var med Tekla, och "vår familj" var klar: Albin, Natalia, Tekla, Vega och jag bestod vår grundfamilj i under så många år.

Du hade alltid en given plats bredvid mig, och specialregler framför alla andra hundar som kommit in hos oss därefter. Om andra i perioder varit förvisade från sovrummet har du alltid vetat att du ändå fått sova i sängen, du har fått lite extra godis i din skål, du har fått lite extra godis och du har alltid fått lite extra förmåner oavsett vad det gällt...​​​​

Jag minns hur du varje år "rullade in" våren i glädje och hälsade den välkommen. När du gjort din vår-rullning var det som signalerade vårens första dag. Just detta året har du inte rullat in våren, och den var sen över hela Europa, det är som om världen saknar dig och inte vant sig vid att du är borta.

Jag minns när Vega blev överfallen av grannens tre taxar när hon var högdräktig, precis utanför vår dörr. Jag kunde inte lyfta upp henne pga hennes mage, jag vågade inte sparka bort taxarna för att kanske träffa Vega och jag kunde inte öppna dörren för taxarna försökte springa in när jag försökte. Natalia var med och hon skrek av rädsla och jag skrek av ilska på grannarna som inte lyfte ett finger för att ta bort sina odjur. Då hörde jag dig från hallen - de avgrundsvrål som kom från dig då gör att jag är helt säker på att om du fått chansen hade skyddat ​​"din flock" när du uppfattat fara. Jag minns också att du vid alla promenader "vallade in" oss allihop så att ingen gick för långt borta - du höll ihop alla under våra promenader, och senare när du blev lite långsammare och lite senil så gjorde jag detsamma för dig - jag gick längre bak med dig och väntade in dig när du inte riktigt höll samma takt som de yngre.

Jag minns hur du i varje kull vi hade valde ut en hane ur varje kull som du speciellt tog under vingarna. Jag vet också att den valp du "valt ut" alltid har blivit väldigt lik dig i din mjuka fina personlighet. Du var alltid så tålmodig med valpar och besökande hundar som hälsade på. ​​

Ditt underbara temperament gjorde att jag aldrig var orolig att ta hem Rebel till familjen, jag visste att du skulle vara lika underbar mot honom som du var med dina töser. Och när Bowzer sen kom var du lika fin, älskade Albin. Du tog alltid hand om de dina - när Bowzer som valp hälsade på en lite främmande hund spände du i bakgrunden upp dig till dubbla din storlek för att visa att "den där tillhör oss, så ta det lugnt med honom". ​​​​​

Du var så pigg och så frisk ända in i slutet. Du blev lite senil det sista året och kunde bli orolig om saker inte riktigt var som de brukade, men du hängde så gärna och så lätt med på timmarsrundor. Jag minns vår sista resa tillsammans, det var bara du och jag. Vi åkte till Jönköping, till Victoria för att skrapa dina tänder. Det var riktigt längesedan det bara var du och jag - utan någon annan hund, utan någon kompis och utan någon annan hund - bara du och jag som för 14 år sedan. Vi gick även lite i stan, och oj vad jag älskade det, att få vara bara med dig. Jag såg att du älskade det också.

När vi inför din 15-årsdag gjorde en "gamlingkoll" hos veterinären fick vi utlåtandet bra musklad för åldern, ovanligt lite stelhet, bra form, och lever-, njur-, och sockervärden som hos en unghund.

​​Men i mitten av mars blev du mer orolig, du fick svårt att slappna av. Vi försökte med lite lugnande hormoner, men en kväll var du riktigt dålig. Du trillade på plana golv var 10:e minut, du gnällde - men inte för mig utan för dig själv som av olycka, du gick längsmed väggarna och du fastnade i hörn. Jag ringde till Eva som bara sa "nu är det dags". Därefter gick allt bara mekaniskt - jag tänkte dela en sista chokladkaka med dig som vi gjort när vi båda var unga men du ville ingen ha. När jag såg i dina ögon var du inte längre kvar där bakom dina fina bruna ögon, utan blicken var tom. Jag ringde till min syster och till veterinären som sa att vi kunde komma in för undersökning, men ändå packade jag mekaniskt ner en filt med hjärtan och din mördar-snigel, ringde krematoriet och fick dem att lova att hålla öppet för oss klockan 12 på natten, för lämna dig hos veterinären var uteslutet för mig.

Vi satte oss i bilen, och du slappnade av där i Natalias famn, somnade nog. När vi kom till parkeringen hos veterinären kände jag hur hjärnan skrek NEJ! NEJ! NEJ! och hur den planerade att köra förbi avfarten och vända hemåt igen, men kroppen fortsatte in på parkeringen.

Min far och min syster mötte oss, och du reagerade inte på att pappa var där, du som alltid varit så glad i honom. Du verkade inte känna igen honom. Vi träffade veterinären som misstänkte en hjärnblödning, men sa att vi kunde ge honom morfin och komma tillbaka imorgon för en grundligare undersökning under narkos. ​​Jag minns att jag såg in i dina ögon och jag såg att du inte ville mer.

Du somnade in i min famn den 20:e mars 22:40. Vid midnatt var vi hos krematören och du sveptes in i en röd mjuk filt med vita hjärtan, och fick din mördarsnigel med dig. Jag la dig så försiktigt i ugnen och kysste dig. Och mitt hjärta brast. Dagen efter hämtade jag hem dig igen till mig och du väntar på att komma till vår å. Jag har saknat dig varenda dag sedan dess Albin, jag känner mig som ett spöke utan dig. Du ska för alltid finnas med mig, och jag kommer aldrig att glömma dig. Jag har haft stunder då det känts som om jag inte gjorde allt vad jag kunde för dig - när jag inte gick vidare med grundligare undersökning dagen efter. Men den känslan får jag kanske leva med, jag tror att det kan vara så att jag gjorde just det jag skulle för dig, och att dra ut på det med morfin, narkos, bursittande efter undersökningen osv för att få en absolut diagnos, eller att vänta ut att stroken "lagt sig" efter några veckor eller månader... jag tror att det endast hade varit för min skull, och inte för din...

Jag ska alltid älska dig och du kommer alltid att fattas mig. När jag låg på uppvaket efter att min andra dotter föddes genom kejsarsnitt kom du till mig när jag blundande. Jag såg dig på en grön äng, och du var pigg, glad och frisk. Du var allt jag kommer ihåg dig som, och jag kände en otrolig ro. Jag tror du kom för att säga att du finns kvar och att du springer omkring med maskrosfrön virvlande runt dig. Tack min älskade Albin.

Jag kommer ihåg hur du alltid, från början till slut, var den konstante fredsmäklaren, både gällande människor och andra hundar. Du var allt. Du var vännen, livskamrat, tröstare, stöttare, den som livade upp stämningen, busungen, den som fick mig att le och skratta, följeslagaren... Du var inte min hund eller mitt barn - du var jag, en så stor del av mig, och nu när du är borta känner jag mig så halv och så vilsen. ​​

Jag vet att du väntar i Nangijala på mig, och jag tror att min farfar mötte upp dig där, och att han gräddar pannkakor, bara till dig.

Jag glömmer dig aldrig. ​​​​​​​​​

/din matte​​​​​​​​​